Igår sov jag över hos en kompis.
Vi var 12 stycken på 15-16 år, 7 ifrån min klass och 4 stycken som nästan alla verkade känna.
(Förutom jag då)
Jag tycker verkligen om att umgås med folk men jag drar mig lätt undan eftersom jag inte vågar ta för mig och känner mig oönskad.
Jag är egentligen en rätt så utåtriktad person som skulle kunna gå fram och prata med i stort sett vem som helst
Det känns synd, den delen av mig finns inte längre, nu är jag den tysta tjejen som sitter i ett hörn.
Jag är en person som ingen lägger märke till.
Igår stog nästan alla och sjöng i en ring, jag älskar att sjunga men jag känner mig så otroligt dålig.
Leken kanske inte var särskilt seriös men tanken av att någon skulle säga att jag är sämst i världen på att sjunga hindrar mig.
Jag är ständigt i flykt ifrån alla negativa tankar men dem kommer alltid ikapp.
Jag springer men jag kommer ingenstans, tankarna finns alltid i bakhuvudet.
Så fort jag får en komplimang så hittar jag en förklaring på varför den personen tycker så.
Är jag vacker, då är du blind eller har ett allvarligt synfel.
Sjunger jag fint, då är du tondöv.
Tycker du om mig, då känner du mig inte.
Om jag ska vara ärlig så vet jag inte vem jag är.
Jag var mobbad hela lågstadiet, hade inga vänner, var konstant rädd och ingen brydde sig om det.
Sen någonstans på vägen blev mitt självförtroende bättre och jag mådde faktiskt bra.
Det varade dock inte länge, mina hemförhållanden blev bara värre och mina föräldrar var elaka mot mig.
Enligt min pappa har jag alltid varit värdelös, jag har ingen framtid, jag kan ju bli uteliggare och spela piano på t-centralen, jag är ful och fet och ingen skulle vilja ha mig som dotter.
Är det konstigt att självförtroendet sjunker till botten när man blir hånad och förolämpad av sina föräldrar?
Det tycker inte jag iallafall.
Somnade klockan 6 imorse så jag ska nog ta det lite lugnt
Bye!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar