Skola imorgon.

Jaha, så lång var den helgen.
Imorgon är det skola igen.

Jag längtar inte alls till skolan, jag känner mig bara utanför.
Jag har varit med om att någon har bett mig att gå till skolan men jag finner mig själv stå ensam i korridoren hela dagen ändå.

Alla klagar på att jag är negativ och pessimistisk men dem blir sura om jag står ensam för att jag "får" vara med.
Jag försöker faktiskt, det är jättesvårt men jag försöker och det är ju allt jag kan göra.
Vid vissa tillfällen när jag faktiskt har varit glad så har folk avbrutit mig mitt i en mening och sagt att jag ska sluta vara så jävla negativ, flera av gångerna när det har hänt hade jag inte alls tänkt att vara negativ.

Det är tråkigt att folk tar för givet att jag ska klaga och vara negativ så fort jag öppnar käften, som om att alla har stämplat pessimist i pannan på mig.
Flera människor har sagt att jag är så mycket mer än en deprimerad tonåring eller ett dåligt självförtroende men det är ju dem som har verkställt den bilden av mig.
Just nu känner jag inte ens mig själv.
Jag har ingen aning om vem jag är.

Kanske är jag bara ett dåligt självförtroende?
Jag skulle säga att det var en bättre liknelse än den "snälla och roliga Frida" som jag tidigare var.
Det är jobbigt att ständigt vara på jakt efter sig själv när man inte vet vem man letar efter.
Letar jag efter en den snälla och roliga Frida som jag själv inte känner eller den deprimerade pessimist-Frida som ingen tycker om?

Jag vet inte längre.
Vad har jag för roll i närståendes liv egentligen?