Jag älskar dig, mamma.

Jag skulle säga att nätterna är allra värst.
Jag gick och la mig för 2 timmar sedan men jag ligger fortfarande här och gråter.

Många säger att det är bra att gråta men i mitt fall är det nog inte det.
Jag gråter i min ensamhet, alla minnen gör fortfarande ont att bära på.
Jag känner mig fortfarande övergiven, jag är barnet som ingen ville ha.

Det går inte att bara strunta i det.
Har man aldrig känt sig övergiven så kan man inte föreställa sig det.

Jag förstår faktiskt inte riktigt varför jag inte verkar betyda någonting för mamma.
Jag älskar min mamma, min fina lilla mamma.

Jag hoppas att jag får tillbaka henne, hon har inte alltid varit såhär, hon var lycklig förut och det var jag också.

Hennes depression har gjort henne till en helt annan människa.
Den har gjort mig till en annan människa också.

Snälla mamma, kom tillbaka snart.
I mina ögon är du fortfarande världens bästa mamma.