Har nyss sett filmen Älska Mig.
Jag tycker verkligen om den, det är en sån film som bör visas i skolan för att folk ska vara snällare mot varandra och våga säga till om någon annan blir mobbad.
Jag tror att många inte förstår hur mycket det skadar den man mobbar.
Det är inte lätt att bli accepterad i skolan, det är jag fullt medveten om men att trycka ner andra för att själv få uppmärksamhet och acceptans är helt fel.
Jag blev mobbad på lågstadiet.
( tycker du det låter tråkigt att läsa om, låt bli. )
Min bästa vän flyttade till Luleå och jag blev ensam kvar.
Jag var mobbad innan hon flyttade också men det är lättare att hantera mobbing om man är 2.
Min bästis var borta och kvar blev jag.
Jag var inte mer annorlunda än någon annan men utan någon att krama om när jag blev ledsen så var jag ett lätt offer.
En tjej i min klass sa att jag var ful en dag när jag kom till skolan.
-Hur kan man vara så ful som du är?
Jag bara stod där, vad skulle jag svarat?
- Har du blivit döv nu också, fetto?
Runtomkring henne stod resten av mina klasskompisar, de skrattade.
Det var så varje dag.
Ena dagen så var det förolämpningar som gällde, andra var det att man skulle dra ner byxorna på mig.
Så höll det på.
Jag kommer ihåg hur jag grät när jag kom hem.
Mamma tittade undrande på mig.
- Har det hänt något i skolan?
Jag var livrädd för att mamma skulle skratta åt mig när jag berättade, precis som alla andra.
- Älsklig, vad är det?
Jag berättade om att en kille hade dragit ner byxorna på mig i skolan.
Mamma blev rasande, hon ringde direkt till klassföreståndaren.
( Hon sa dock inte vad jag hade berättat)
De bestämde att vi skulle ha ett möte om hur min skolsituation såg ut inom de närmsta dagarna.
Dagen då mötet skulle äga rum så låste jag in mig på toaletten och grät.
Jag hade inte berättat för klassföreståndaren att de andra eleverna mobbade mig.
Jag hade även sagt till mamma att jag hade berättat allt för henne.
Bredvid mig stod en soptunna, däri låg min väska.
Det tillhörde vardagen men just den gången blev jag jätteledsen för det.
Mötet ägde rum.
Mamma sa vad som hade hänt.
- Det har inte Frida berättat, sa klassföreståndaren.
Jag sa snabbt:
- Det har jag visst gjort.
Eftersom jag var blyg så trodde hon att hon bara inte hade hört det.
Jag trodde att det skulle bli en vändpunkt men det blev det inte.
Jag blev mer utsatt än någonsin.
Killarna i klassen tacklade omkull mig, jag hade ofta blåmärken på armarna.
Tjejerna spred rykten om mig och förolämpade mig.
Men när lärarna frågade om blåmärkena så hade jag förstås ramlat på rasten, igen.
När jag kom hem den dagen var jag helt förstörd.
Mamma hade blivit mer uppmärksam just då och frågade vad som hade hänt.
Jag berättade då allt.
Sedan sa jag:
- Mamma, det är ingen som älskar mig. Jag vill inte leva längre.
När jag sa det så var jag 7 år.
Jag hade blont, lockigt hår och lysande blå ögon.
Jag var vacker.
Efter att ha upplevt detta så har jag inte kunnat se mig själv i spegeln utan att bli besviken.
Vad hade jag gjort för att förtjänat att se ut såhär?
Såren efter mobbingen i lågstadiet kommer nog aldrig att läka helt.
Jag kan fortfarande inte se mig själv i spegeln utan att vilja gråta av förskräckelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar