Är jag så annorlunda?

Jag kände mig inte glad i skolan idag.
Till och med så att det var nära att börja gråta. :/

Mamma har blivit sämre ( psykiskt ) , farfar är döende, socialen byter ut den enda socialsekreteraren som jag har haft förtroende för hitintills, jag ska skaffa en ny kontakt på bup, väntan på att få antagningsbesked är helt hemsk och min svenskalärare har börjat med att stressa mig nu igen.

Jaja.. Det finns inget jag kan göra, hur mycket jag än vill hjälpa till och ändra på saker så kan jag inte.
Är det konstigt att man har kollapsat totalt efter att ha försökt vara "mamma" till min lillasyster, försökt få min mamma på fötter igen och försöka förklara för pappa vad han måste hjälpa oss med.
Pappa blev ju snarare medberoende istället för att försöka vara den vuxna i situationen och hantera det på ett annat sätt.

Så fort min lillasyster behövde stöd, då fanns jag där för att lyssna.
Ville hon göra någonting fastän mamma och pappa låg däckade någonstans, så hittade jag på något annat vi kunde göra.
Ville hon ha en kram, så fanns jag där.
Men om pappa helt plötsligt vaknar och är hur jävla bakfull som helst så ska han kontrolera allt.
Han kunde vara hur onykter som helst men så fort jag hade en åsikt så var jag en idiot.

Jag är så trött på att så många ser mig som en idiot, jag är faktiskt inte så jävla annorlunda.
Det gör mig skitledsen att folk inte verkar kunna se att jag faktiskt försöker att passa in men även om jag låsas vara någon helt annan så duger jag inte ändå.

Jag vill kunna vara mig själv i skolan, men jag kommer inte ihåg hur jag var innan jag var deprimerad.

Jag insåg också idag att jag har jättesvårt för att skratta.
Saknaden av att vara glad är enorm, jag vill vara glad igen.
Jag vill ha mig själv tillbaka.