Bäst på att vara sämst.

Kan inte sluta tänka på gymnasiet.
Var kommer jag att gå? Kommer jag in där jag vill? Kommer jag att passa in? Får jag några vänner?
Kommer någon finnas där om jag är ledsen? Kommer någon att tycka om mig? Kommer jag kunna plugga ordentligt? Kommer min depression bli bättre? Kommer jag sluta få panikångestattacker?

Jag vet att jag är annorlunda, det har jag alltid varit.
Jag har varit en person som ingen lägger märke till, jag bara existerar utan andra ser det.
Jag känner mig som en stjärna eller en skugga, jag kanske inte alltid syns men jag finns alltid där.

Skulle någon be mig att beskriva mig själv så skulle jag troligen säga att jag är en tjej på 15 ( snart 16 ) år som älskar musik. Jag spelar piano, gitarr, elbas och fiol.
Jag har inte särskilt många vänner som står mig nära, jag vågar inte riktigt släppa in människor i mitt liv efter att jag blivit sviken av dem.
Jag tänker lätt för mycket påstår dem flesta, jag skulle däremot säga att alla andra tänker för lite.
Jag går lätt in i mig själv för att hitta fel och brister och jag har lätt för att se dåliga saker med mig själv, alltså har jag inget självförtroende överhuvudtaget.
Om någon till exempel skulle fråga vad jag är bäst på, skulle jag svara att jag är bäst på att vara sämst.

Tänk att självförtroendet kan påverka en själv så mycket som det gör.
Hade jag ett självförtroende så skulle jag sjunga på intagningsprovet också.

Jag har inte orken att bygga upp det heller.
Jag hatar mig själv och det kan jag gott fortsätta med.