söndag 19 maj 2013

Ledsen och stressad, Kan inte jorden gå under?

Nu ringde pappa, läkarna säger att farfar kan ha några dagar/veckor kvar.
Pappa är expert på att få mig att få dåligt samvete, han sa att farfar har frågat om hur det gick för mig i skolan och om jag får bra betyg.

JAG BLIR JÄTTESTRESSAD!
Farfar vill att jag ska skaffa en "bra" utbildning så jag kan ta över hans företag sen.
Har dem någonsin tänkt på att jag kanske inte vill sitta på något dammigt kontor i Stockholm hela livet?

Även fast jag kan vara bra på att dölja vad jag känner så bli jag jävligt ledsen av det.

Jag har väll också drömmar?
Även fast jag är skitful, ointelligent och måste vara helt förjävlig att leva med så har jag också känslor.
Man kan faktiskt inte förolämpa mig hur mycket som helst och sedan tro att jag bara kommer att glömma det.

Jag kanske faktiskt inte har en jätteljus framtid.
Jag kanske flyttar till England ändå, jag kan bli en uteliggare på Paddington Station istället.

Kan inte bara mina föräldrar sluta vara så jävla elaka?
Dem behöver aldrig se mig igen om dem inte vill det, det känns i alla fall så och det har det gjort under en längre tid nu.

Det skulle vara en lättnad för många.
Ingen skulle behöva lyssna på den deprimerade tjejen.

Är inte det så alla ser mig?
Det är ytters få som säger: "Kolla det är pianisten" När jag kommer i korridoren i alla fall.
( Det är en kille som säger det faktiskt, mitt lilla fan.. )
Dem flesta skriker fetto, idiot, pucko eller bara att jag är skitful.
( Med dem flesta menar jag ALLA killar i hela nian förutom dem i min klass. )

Uppmuntrande eller hur?

Kan inte folk bara sluta döma en?
I sjuan klädde jag mig bara i svart och första dagen blev jag kallad emo av alla.
( Till och med dem i min klass )

Efter någon vecka skulle vi spela upp varsin låt inför hela klassen.
Jag hörde hur alla suckade när jag gick upp, dem trodde att jag skulle spela någon jättedeppig låt på gitarr. ( Det har jag fått höra av flera klasskompisar )

Man kunde se hur alla nästan småflinade lite när jag satte mig vid flygeln.
Jag spelade "Eine Klein Nachtmusic" , inte alls vad dem hade väntat sig.

Det tog ändå 3 månader innan någon överhuvudtaget började prata med mig.




Kan inte bara jorden gå under så alla dör? :/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar