Avskeden börjar fast det inte är slut än.

Idag var en lite speciell dag.
Först hade vi Engelska, vi skulle presentera våra redovisningar av olika slag.
Precis innan mig så var det dem bästa redovisningarna, det kändes som att min uppsats skulle vara helt värdelös.
När det var dags för min redovisning så var jag jättenervös.
- Min redovisning kommer inte alls vara lika bra som alla andras som var före mig, sa jag inför hela klassen.
Min Engelskalärare verkade tycka att det bara var nonsens och bad mig att komma fram och läsa den.

Jag började i alla fall läsa.
Efter ett par sidor märker jag hur min Engelskalärare som stod bredvid mig började torka sig under ögonen.
Jag trodde först att hon fått någonting i ögat men efter att ha iakttagit min klass en stund så märker jag att flera sitter och torkar sig under ögonen.

Då insåg jag att min Engelskalärare grät, vilket även några klasskompisar gjorde.
Berörde min uppsats dem verkligen så mycket?

Efter att ha läst hela uppsatsen så kramade min Engelskalärare om mig.
Flera i klassen gav mig respons på min uppsats och alla sa att dem blev berörda och att den var fin.

Min Engelskalärare tyckte att den var vackert skriven, att den var personlig och att jag skriver på ett sätt som gör folk berörda.
Hon sa också att hon hade läst en bok av en känd författare som var väldigt rörande men att min faktiskt var bättre en vad den var. :o
I slutet av lektionen höll hon ett litet avskedstal eftersom det här var vår sista lektion tillsammans.
Det var så vackert, jag började självklart storgråta.
Flera i min klass räckte upp handen för att berätta vilken fantastisk Engelskalärare hon är, jag gjorde också det.

Jag gick fram och kramade henne i lektionens slut.
- Du är så duktig Frida, kan du inte inse det?
Det fick mig att gråta ännu mer.
Det är inte alls ofta som jag verkligen tar åt mig av positiva saker som människor säger.

I dem fallen så måste det vara ifrån någon som jag verkligen tycker om.

Jag har gråtit till och från hela dagen.
Den sista "vanliga" skoldagen i 9:an någonsin.

Jag kan bara föreställa mig hur mycket jag kommer att gråta på skolavslutningen.

Avskedet av vissa av dessa människor kommer vara ett av dem svåraste ögonblicken i mitt liv.
Dem har betytt och betyder så otroligt mycket.

Hur ska jag någonsin kunna tacka dem tillräckligt för allt dem har gjort för mig?